Hej. Jag finns kvar. Tro det eller ej!

Det har alltså gått exakt 166 dagar sedan jag senast skrev ett inlägg här. Det är nog den längsta tid jag varit ifrån bloggandet sedan 2009. Å andra sidan har jag inte varit helt borta. Vi har ju instagram nu. Allt som jag brukade skriva om på bloggen, ögonblick från min vardag, det hamnar på instagram istället. Det känns som att jag skrivit detta förut. Kanske i föregående inlägg. 

Tiden går fort ska ni veta. När man var liten kändes ett sommarlov som en evighet men nu försvinner ett halvår i en blinkning. Jag tror att jag fortfarande är nitton men jag är faktiskt tjugotvå. Jag måste alltid tänka efter när någon frågar mig hur gammal jag är. Säger alltid att jag är född -97, då blir det ju åtminstone inte fel.

Jag jobbar på Coop fyra dagar i veckan. Inhousefotograf. Jag fotar produktbilder och stilleben och retuscherar bilder. Mina kollegor är roliga och snälla så jag trivs bra. Känns galet att jag jobbar som fotograf och att jag ska gå på semester på fredag. Hela fyra veckor ska jag vara ledig. Det har nog inte hänt sedan jag var femton. När jag inte jobbar på Coop försöker jag ta lite frilansjobb som assistent. Eller fota konserter. Eller försöka planera egna projekt. Det där med egna projekt har inte gått så bra. Under våren har annat tagit upp min tid. Tid.

Idag sitter jag hemma med förkylning. Jag har inte varit sjuk på väldigt länge, så det är inte så konstigt att det slår till nu. I helgen var jag på Lollapalooza och kroppen fick inte vila riktigt så mycket som den kanske hade behövt. Så, nu sitter jag här med hosta och igentäppt näsa. Har jobbat litegrann men försöker att ta det lugnt. Man är inte lika snabbtänkt när det känns som att man har snor långt upp i hjärnan. Jag vet inte ens om detta inlägg kommer att vara sammanhängande över huvud taget.

Bilderna är från midsommarhelgen när Julia och Simon följde med till Eriks stuga i Östergötland. Vi var ute med båten och det var lite kallt i vinden men vi hade en supermysig helg ändå. Skönt att komma bort lite. Erik och jag lever i flyttkaos just nu, förhoppningsvis sista gången på mycket länge. Det ska bli så himla bra när vi inte längre behöver tvingas flytta igen. Mer om det en annan gång. 

Hoppas ni har det fint.

Kram,

Alma

(bilderna på mig har Erik fotat)

2018 kom och gick, som i en blinkning. Målen jag satte upp i början av 2018 föll i glömska och när jag tittar tillbaka på dem nu ser jag att jag inte lyckades uppfylla endast ett av dem. Livet kom emellan. Oförutsedda stressmoment som slog mig ur balans. Rutiner var inte att tänka på när jag hade fullt upp med flyttar, jobb, praktik, ideella uppdrag och examen. Det var minst sagt en berg- och dalbana.

När ett år avslutas och ett annat tar vid är det ju kutym här i bloggvärlden att göra en årssammanfattning på något sätt, och jag brukar göra superambitiösa sammanfattningar med bilder från varje månad. Denna gång blir det inte så.

Min relation till bloggen har förändrats väldigt mycket de senaste två åren. Det är inte det att jag inte längre tycker om att blogga, men jag har inte samma behov av att komma hit och skriva och publicera bilder i den utsträckning som jag tidigare gjort. Något som verkligen spelar in här är att instagram har blivit en plattform som jag använder långt mycket mer nu än för några år sedan. Bloggen för mig var en plats där jag delade med mig för att minnas och nu har min instagram blivit den platsen, eftersom det nu är där jag oftast lägger upp bilder från min vardag. Jag tycker om instagram väldigt mycket just för att det är så himla smidigt att slänga upp en bild där. Det är roligt att försöka få bilderna att passa in i flödet och se hur tonen i ens bildflöde förändras beroende på årstid och sinnesstämning. Enkelheten i att fånga bilder med mobilen när jag är på språng. De små ögonblicken i vardagen; de tunna molnen mot den rosa himlen, morgonsolen som lyser in genom fönstret, den där goda pizzan på Gröna Lund och alla konserter. Jag tycker om att dela med mig av dessa stunder på bloggen också, men något jag aldrig tyckt om är att fylla bloggen med mobilbilder. Bloggen har varit platsen där jag delat med mig av de ögonblick jag lyckats fånga med kameran, bilder jag lagt ner mycket tid på. Det har jag helt enkelt inte hunnit med under 2018.

Tiderna förändras, och så även denna lilla plats på internet. Det som en gång var är inte mer. Jag har landat i att det är okej att bloggen inte lever och frodas på samma sätt idag som för fyra år sedan. Inläggen kommer att bli färre 2019 än någonsin tidigare. Men det gör inget. Bloggen kommer att finnas kvar, såklart, men den kommer att ha ett annat fokus.

Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har alltid varit lättare för mig att kommunicera via text och jag har alltid haft lättare att ta till mig text. Jag har många tankar, men jag är otroligt dålig på att formulera dessa i talspråk. Inte konstigt att jag spenderat 10 år av mitt liv på internet, där det skrivna ordet har varit i fokus. Hädanefter är det vad jag kommer att fokusera på här på bloggen; skrivandet. Bilder kommer såklart fortfarande spela en stor roll här, som ett komplement till den skrivna berättelsen. Jag kommer inte skriva här om jag inte har något att säga, men ibland blir jag inspirerad till att skriva och då vill jag dela det med er. Ibland är det skönt att bara skriva av sig lite, reda ut de där tankarna och gå vidare.

Jag tycker att vi lämnar 2018 bakom oss. Det var ett skumpigt år. Många fina stunder, men också en del jobbiga. I år är det första året sedan jag var 6 år som jag inte ska gå i skolan, det är ju alltid något. Jag längtar efter all ny musik som kommer släppas 2019, alla konserter jag kommer att gå på, människor jag kommer att träffa.

2019 har mycket att ge och det ska bli så otroligt spännande.

När jag tittar tillbaka på dessa bilderna från i somras kan jag inte förstå vart tiden blev av. En evighet har gått sedan jag befann mig på Eriks segelbåt i den där fina viken med det fula namnet. En evighet som försvann i en blinkning.
Det känns som att det var igår som det var 30 grader varmt och jag gick runt barfota på klipphällen. Jag gick konstant klädd i badkläder, så att jag kunde hoppa i sjön och svalka mig så fort jag blev lite för varm för att ligga kvar i skuggan och läsa.

Idag när jag vaknade var det frost ute. Kylan bet sig fast i kinderna på det där mysiga sättet som bara höstkylan kan göra. Jag drog på mig både en stickad tröja och en varmare jacka över t-shirten. Virade halsduken tre varv runt halsen och stoppade mina bara händer djupt ner i fickorna, för vantarna ligger nedstoppade i en låda på översta hyllan i garderoben.

I förra veckan gick jag i bara t-shirt och jeansjacka. Idag såg jag en tjej i Hufflepuff-halsduk på bussen. Kanske hade vi den längsta och varmaste sommaren någonsin, men nu ser jag hur människor grävt fram yllekappan som hängt längst in i garderoben. När vi var mitt uppe i sommaren kändes det som att den skulle vara för evigt, men när kylan smyger sig på kommer minnena och jackorna från förra vintern tillbaka.

Det är kanelbullens dag idag, men flickan bredvid mig på bussen äter Magnum Mandel och jag tänker på pannkakorna vi stekte på gasolköket när vi bodde en natt i Rövklådaviken.

-

Bilderna i detta inlägg är fotade av mig och Erik.

Idag är det höst där ute, Stockholm är grått, kallt och regnigt. Jag gick till Ica förut för att köpa lunch och kände att jag hade behövt både en extra tröja och en halsduk. I affären föll mina ögon på en burk med gulaschsoppa, inte bara för att den kostade 25 kr utan också för att soppa är så himla gott när vinden viner och de kalla regndropparna bildar vattenpölar på marken. 

Annat var det en söndag i juni, när jag och Erik åkte till Vadstena och hittade ett otroligt vackert fält med vallmo. Solen värmde huden och blommorna vajade sakta i vinden. Jag sprang runt i min citronklänning och tog bilder med min analoga kamera. Jag har inte framkallat den rullen än, det får bli när jag saknar sommaren i mitten av november. Det är lite det som är charmen med att fota analogt tycker jag, att låta det gå så lång tid att man hinner glömma vad man har fotat. När man väl framkallar rullen känner man sig som ett barn på julafton.

Erik fångade lite bilder på mig bland blommorna. 

Nu ska jag ge mig ut i höstkylan igen. Kram på er.

Hej på er. Det var inte igår. Eller förrgår, eller ens förra veckan. Det har ekat tomt här i snart en månad för att jag helt enkelt inte haft lust att blogga. Tråkigt, såklart, men det är sånt som händer ibland.

Under denna månad har jag kommit in i vardagsrutinen i Stockholm igen, sist vi hördes av hade jag precis flyttat upp igen efter sommaren. Åh, sommaren. Så mycket fint att visa er från sommaren. Men en annan dag. Idag ska jag visa er bilder som jag faktiskt också fotograferade idag!! När hände det senast?? Kommer ni ihåg bloggtiden när man fotade lite bilder, som man sedan fixade till och la upp på bloggen samma kväll? Där man berättade om hur dagen hade varit, hur bilderna hade blivit till och hur man bara inte kunde vänta med att blogga dem? Den tiden var fantastisk. Det senaste året har jag längtat efter att känna den där känslan, när det pirrar i hela kroppen och man måste ut och fånga ljuset, fånga världen på bild och sedan visa hur himla fint det kan vara. Men inom mig har det varit helt tyst. 

Fram tills idag. Jag minns inte hur längesedan det var som jag kände det där kreativa pirret i kroppen komma krypande. Ett år? Ett och ett halvt? Kanske mer. Jag har skapat, absolut. Jag har haft planerade plåtningar som jag varit pepp på till en början och bilderna har blivit fina, men jag har inte haft känslan "jag bara måste ta kameran och fota NU; annars exploderar jag". Förrän idag.

För er kanske detta bara är ett gäng skogsbilder. De är fina, ja, men det är ungefär det. Men för mig är detta något så stort som en kreativ comeback och jag har nog aldrig känt mig så lättad. Kanske har flytten till Stockholm (och allt flyttande här uppe) gjort att min kreativa ådra hamnat i skymundan; jag måste ju hinna med att upptäcka staden, umgås med mina nya vänner, fokusera på skolan, träna, laga mat, städa, diska och titta på lite TV-serier först. Kanske är det först nu som jag verkligen har landat, på riktigt. Jag står äntligen stadigt på marken men det kliar i fingrarna, för nu måste jag få utlopp för min kreativitet.

Hela sommaren har jag tänkt att jag borde fota. Ta vara på ljuset, planera in fotograferingar med vänner, skapa bilder NU för snart är det vinter och mörkt och kallt. Men jag har inte känt för det. Inte en endaste gång har jag känt att jag har energi kvar att åka iväg och fota efter en dags arbete. Efter ett tag fann jag mig i det, att det kanske bara är så det är. Man får kreativa svackor men detta är min största hittills. Jag kanske behövde detta? Under halva högstadiet och hela gymnasiet fotade jag flera gånger i veckan. Jag hade alltid nya idéer som jag ville förverkliga och bloggen fullkomligt svämmade över med mina bilder och era fina komplimanger. Jag var i en otrolig uppåtspiral som fullkomligt kraschade efter gymnasiet. Nu, äntligen, känns det som att jag är på väg uppåt igen. Detta blogginlägget är det mest lättskrivna jag gjort på mycket, mycket länge. Åh, vad jag saknat det. Orden bara rinner ur mig.

Vi får hålla tummarna för att den här känslan håller i sig. Jag måste få säga att det känns så jävla fantastiskt. Puss på er.