"Nu måste jag skapa; annars exploderar jag"-känslan
Hej på er. Det var inte igår. Eller förrgår, eller ens förra veckan. Det har ekat tomt här i snart en månad för att jag helt enkelt inte haft lust att blogga. Tråkigt, såklart, men det är sånt som händer ibland.
Under denna månad har jag kommit in i vardagsrutinen i Stockholm igen, sist vi hördes av hade jag precis flyttat upp igen efter sommaren. Åh, sommaren. Så mycket fint att visa er från sommaren. Men en annan dag. Idag ska jag visa er bilder som jag faktiskt också fotograferade idag!! När hände det senast?? Kommer ni ihåg bloggtiden när man fotade lite bilder, som man sedan fixade till och la upp på bloggen samma kväll? Där man berättade om hur dagen hade varit, hur bilderna hade blivit till och hur man bara inte kunde vänta med att blogga dem? Den tiden var fantastisk. Det senaste året har jag längtat efter att känna den där känslan, när det pirrar i hela kroppen och man måste ut och fånga ljuset, fånga världen på bild och sedan visa hur himla fint det kan vara. Men inom mig har det varit helt tyst.
Fram tills idag. Jag minns inte hur längesedan det var som jag kände det där kreativa pirret i kroppen komma krypande. Ett år? Ett och ett halvt? Kanske mer. Jag har skapat, absolut. Jag har haft planerade plåtningar som jag varit pepp på till en början och bilderna har blivit fina, men jag har inte haft känslan "jag bara måste ta kameran och fota NU; annars exploderar jag". Förrän idag.
För er kanske detta bara är ett gäng skogsbilder. De är fina, ja, men det är ungefär det. Men för mig är detta något så stort som en kreativ comeback och jag har nog aldrig känt mig så lättad. Kanske har flytten till Stockholm (och allt flyttande här uppe) gjort att min kreativa ådra hamnat i skymundan; jag måste ju hinna med att upptäcka staden, umgås med mina nya vänner, fokusera på skolan, träna, laga mat, städa, diska och titta på lite TV-serier först. Kanske är det först nu som jag verkligen har landat, på riktigt. Jag står äntligen stadigt på marken men det kliar i fingrarna, för nu måste jag få utlopp för min kreativitet.
Hela sommaren har jag tänkt att jag borde fota. Ta vara på ljuset, planera in fotograferingar med vänner, skapa bilder NU för snart är det vinter och mörkt och kallt. Men jag har inte känt för det. Inte en endaste gång har jag känt att jag har energi kvar att åka iväg och fota efter en dags arbete. Efter ett tag fann jag mig i det, att det kanske bara är så det är. Man får kreativa svackor men detta är min största hittills. Jag kanske behövde detta? Under halva högstadiet och hela gymnasiet fotade jag flera gånger i veckan. Jag hade alltid nya idéer som jag ville förverkliga och bloggen fullkomligt svämmade över med mina bilder och era fina komplimanger. Jag var i en otrolig uppåtspiral som fullkomligt kraschade efter gymnasiet. Nu, äntligen, känns det som att jag är på väg uppåt igen. Detta blogginlägget är det mest lättskrivna jag gjort på mycket, mycket länge. Åh, vad jag saknat det. Orden bara rinner ur mig.
Vi får hålla tummarna för att den här känslan håller i sig. Jag måste få säga att det känns så jävla fantastiskt. Puss på er.
