Det är inte lätt att inte vara rädd
Strax innan 15.00 igår befann jag mig på Stockholms Centralstation. Jag stod och väntade på mitt tåg som skulle lämna Stockholm och åka mot Göteborg runt halv fyra. Jag hade köpt en glass på Coop som jag åt medan jag väntade och jag stod med mina hörlurar och lyssnade på musik. Det var mycket folk på perrongen men stämningen var lugn och trivsam. Ganska snart fick jag ett meddelande från en vän som undrade om jag var på Drottninggatan. Erik, som hade åkt ett tåg tidigare än mig skickade en skärmdump av en artikel som berättade om en lastbil som kört på människor på Drottninggatan och sedan in i Åhléns entré. Klassens gruppchatt gick varm där vi alla försäkrade varandra om att vi var i säkerhet. Några befann sig i närheten av Hötorget och berättade om alla poliser och ambulanser som befann sig i området. Sakta men säkert märkte man att stämningen på Centralen förändrades. Ett tiotal tåg fick framflyttade avgångstider. Människor gick oroligt omkring och pratade i telefon. Vissa grät i förtvivlan om de inte lyckades få tag på sina anhöriga och ringde om och om igen. Jag försäkrade min familj och mina vänner om var jag befann mig. Ungefär en timme efter lastbilens krasch på Drottninggatan ropades det ut att tågstoppet var på polisens begäran. Misstankar om skottlossning på Fridhemsplan och Hötorget rapporterades och på Centralen blev det än mer oroligt. Tankarna snurrade i huvudet om jag skulle försöka ta sig från stationen men samtidigt visste jag inte exakt var jag istället skulle ta vägen. Jag satt på golvet innanför dörrarna till spår 10 och försökte att inte oroa mig. Jag visste att något skulle kunna hända, jag befann mig på en plats i Stockholm där mycket folk rör sig vilket kan vara en måltavla för terror. Oavsett hur mycket man försöker att inte oroa sig så gör man det. När jag sedan ser att folk börjar springa och ropa längre bort på stationen fanns det inte tid att reflektera över varför de sprang. Jag reste mig så snabbt jag kunde och rusade ut på perrongen, släpandes på min stora resväska. Folk runtomkring mig sprang, vissa hade lämnat sina väskor, andra föll i tumultet. Ingen reflekterade över vad som eventuellt hade startat denna dominoeffekt av panikslagna människor. Hjärtat bultade och adrenalinet pumpades ut i kroppen. Jag följde ett gäng andra in i ett rum som personalen hade öppnat och först där försökte folk samla sig och tänka efter vad som hänt. Personalen talade lugnande till alla och snart kom det fram att det troligen inte var någon fara. Folk frågade efter polis och familjemedlemmar som de tappat bort i kaoset. Några turister frågade mig vad planen var och om något hade hänt. Jag svarade att jag inte visste exakt men att vi nog skulle följa resten av folkströmmen. Polis anlände till platsen och vi blev beordrade att lämna Centralstationen och gå bort från Stockholms innerstad, över bron antingen mot Södermalm eller Kungsholmen. Vi fick order om att det är säkrast att gå till fots och att undvika stora folkmassor. Jag bestämde mig för att gå till Eriks lägenhet, där hans rumskompis Ellen befann sig. Ett lämmeltåg av människor korsade bron och spreds sedan naturligt ut över staden. Jag gick så snabbt jag orkade med min tunga väska och försökte att processa händelseförloppet. Jag pausade en stund i Kronobergsparken, hämtade andan och svarade på sms. Min telefon hade bara några få procent batteri kvar så jag var tvungen att försöka hitta rätt utan GPS. Som tur var har jag promenerat en del på Kungsholmen så det var inga problem att hitta till St. Eriksbron. När jag kom till Karlbergs station hade människor som skulle åka tåg och bussar samlats, i väntan på mer information. Många försökte få tag i taxi. När jag äntligen kom fram var jag svettig, törstig, trött och skakad av händelsen. Jag laddade min telefon och startade internet efter att ha haft det avstängt i närmare 3 timmar. Många av mina vänner utanför Stockholm hade snapat och frågat om jag var okej. En vän från England hade också skrivit och berättade att “it’s all over the news here”. Jag meddelade alla att jag var i säkerhet och att jag mådde bra.
Under kvällen höll jag mig uppdaterad om läget i stan. Jag pratade med mamma och med Erik. Kände mig glad och tacksam över att inget hade hänt mig men också ledsen över att terrordåd sker och att det skedde här, i Stockholm. Jag tror att vi alla någonstans har vetat att det kan ske här också, men oavsett om det förväntas är det alltid en chock när det väl händer. En händelse som kanske utspelades under några få minuter lamslår en hel stad. När ett terrordåd sker vet man inte om det kommer att följas av fler inom de närmsta timmarna. Man är på helspänn.
Jag vill inte vara rädd, det är vad terrorn vill att vi ska vara. Men det är inte lätt att inte vara rädd. Speciellt inte när det sker här, där man själv och människor man känner befinner sig. Vi måste försöka att inte vara rädda trots det, för rädsla föder hat och hat föder våld. Vi måste komma ihåg att ta hand om varandra och att kärleken övervinner allt.